Pusher, som gjordes av en då mycket ung och oprövad dansk regissör med det komplicerade namnet Nicolas Winding Refn, ger en knivskarpt realistisk inblick i vardagen för en narkotikamissbrukare. Till skillnad mot många andra filmer på temat, som gärna hemfaller åt ytlig action, klichéer och underhållningsvåld, är detta snarare ett ärligt och snarast dokumentärartat sätt att försöka skildra vanliga människor som hamnat snett i livet. Bitvis är miljöerna så realistiska att man faktiskt tenderar att tro att filmen är just en dokumentär.
Pusher lämnar trots sin smutsiga och nergångna miljö och sin hopplösa historia, en glödartad värme efter sig. Frank är verkligen ingen sympatisk typ, ja han gör saker som en del kanske skulle vilja spärra in honom på livstid för (eller ännu värre). Men på något sätt lyckas skaparna av Pusher få mig att känna medkänsla för Frank i all hans utsatthet.
Nästa gång vi hör om en knarkhärva eller narkotikamord kan vi nu föreställa oss en människa av kött och blod bakom rubikerna (eller gallret). En missbrukare som kanske inte heter Frank men något annat vanligt namn.
Vad jag möjligtvis saknar i Pusher är ett försök att skildra hur Franks väg fram till nuet såg ut, något som kanske kunde involvera relationerna till familjen. Detta gjordes framgångsrikt i danska "systerfilmen" Blinkande Lyktor. Nu får vi endast en kort glimt av relationen till Franks mor.
Mads Mikkelsen i birollen är som vanligt mycket trovärdig. Mikkelsen tillhör den absoluta världseliten i filmskådespeleri, inte minst för sin bredd av karaktärer. Kim Bodnia i huvudrollen är givetvis också mycket stark, men om han är av Mikkelsens kaliber kan jag inte avgöra. Det är helheten i denna film som lyfter den, där trovärdigheten är stor i alla viktiga roller, handling och miljöer. Filmen visar dessutom att en spännande film inte behöver ha en komplicerad intrig.
Jag ger Pusher fyra P:n av fem. En stark dramathriller med sedvanlig, knappt skönjbar, dansk underton av humor.
P P P P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar