Little Miss Sunshine (2006)

En dysfunktionell familj är på väg till en barnskönhetstävling i Kalifornien. 

Klockrent barnskådespel, nedtonad varm humor med smärtsamt allvar sipprandes ut på alla sidor. En film som fick mig att både skratta och gråta.

Bara att beklaga att man inte såg den här direkt på bio. En av de bättre amerikanska filmerna jag sett, om inte den bästa!

P P P P P

Into the Wild (2007)

En ung toppstudent bryter med allt och ger sig ut i vildmarken.

Detta är filmens storyline som jag uppenbarligen inte kunde motstå. Into the wild, skriven och regisserad av Sean Penn, är en klassisk roadmovie på många sätt. Vi får följa den unge Christopher genom en mängd miljöer, innan han slutligen når sitt Shangri-La, vildmarken i Alaska.

Men innan dess genomgår Christopher en utveckling som vi också får följa i detalj. Allt från hans födelse - när han bryter med samhället, genom ungdom, mandom och slutligen visdom. Filmen är poetiskt berättad och är inget för den som söker en gäckande vildmarksthriller.

I stället får vi i lagom tempo ta våra ryggsäckar och hoppa med Christopher upp på godsvagnar i natten, vandra i storstadsdjungelns hopplöshet, möta original och hippies och slutligen trampa i snön i Alaska. Resan är omsorgsfullt berättad men hade aldrig varit densamma om vi inte också fick vara med om Christophers inre resa - här till skillnad mot den på många sätt i övrigt liknande filmen Cast away.

Into the wild bygger på en verklig historia och Christopher spelas sparsamt och balanserat av Emile Hirsch, som kanske inte briljerar men ändå bär rollen tillräckligt bra. Hal Holbrook gör en magnifik biroll som den pensionerade militären Ron. Även William Hurt (och fler än honom) gör en bra biprestation, även om vi kanske mest har manuset att tacka här. Handlingens vindlingar är nämligen bra sammanflätade och manuset känns genomarbetat.

Into the wild är vackert och ömsint berättad, men är i grund och botten en smärtsam historia som säkert många, om än motvilligt, kan känna igen sig i. Inte bara i avsmaken för materialismen, utan också i de dolda smärtor vi inte riktigt får grepp om.

Filmen lyckas precis hålla sig inom klichéernas gräns, även om den är där och tangerar ett par tre gånger för mycket. Men den håller i slutändan ändå i sömmarna, kanske inte minst just för att den bygger på en verklig historia. Dock tror jag att filmen hade tjänat på att berätta mer om den inre och mindre om den yttre resan.

Into the wild får fyra P:n av fem. Ett för äventyret, ett för vildmarken, ett för igenkännandet och ett för insikten.

P P P P

Independence Day (1996)

Bestämde mig för att se en omtalad nutida "klassiker", Independence Day. 

Storyn är att jorden attackeras av en främmande överstor rymdmakt. Kan en handfull män under ledning av USA:s president rädda världen?

De första 20 minuterna av Independence Day är lovande och riktigt spännande. Det är liksom en modern Stjärnornas krig. Därefter avtar långsamt spänningen för att följas av en alltmer tröttsam väg till slutet, en vandring som kantas av en accelerande orgie av så många hollywoodska stereotyper och klichéer att man bildligt talat kräks. 

Det enda lilla P:et får specialeffekterna (som jag vanligtvis inte tycker hör hemma i spelfilm över huvud taget).

P

Arn - tempelriddaren (2007)

Lille Arn Magnusson håller på att dö...

Ja, mer ska man väl inte säga för att inte avslöja filmens handling för dem som (hör och häpna) inte läst böckerna (som jag själv inte hade gjort).

Arn - tempelriddaren är i alla fall ett storslaget epos som håller klar internationell klass. Till filmens förtjänster hör trovärdiga och exotiska miljöer, medryckande story, bra skådespel och tilltalande foto och ljudläggning. Och det är inte fel att få höra både engelska, latin, arabiska och svenska i samma film.

Som troende kristen befarade jag att filmen skulle ge en "filmklassisk" nidbild av kristendomen, men vi får här en åtminstone blandad gratäng. Bönesvar och sympatiska munkar varvas med en "ond" abbedissa och våld i Guds namn. Ja, allt enligt boken får man anta.

Jag ger Arn en fyra på skalan. Filmen berör mig inte på djupet och kunde kanske sys ihop några snäpp till berättarmässigt för att utgöra en egen, fristående film. Men nu är det ju bara första delen. Filmen är mycket välgjord och det är värt 100 kr att få vara med i skogarna, klostren och till och med öknarna på 1100-talet under nästan två och en halv timme. 

P P P P

Regi: Peter Flinth

Brudtärnan (2004)

Fransk dramathriller av Claude Chabrol. Handlar om en kärlekshistoria mellan den unge "vanlige" Philippe och den intagande Senta, som drar in Philippe i en alltmer passionerad relation som i slutändan kräver sitt pris.

Mästerligt skådespel och suggestivt berättande gör denna film klart sevärd trots bristfälligt budskap. För den som älskar passionerade franska dramafilmer, eller för den delen, psykologiska thrillers.

Fyra P:n av fem.

P P P P 

En rövarhistoria (1964)

Fransk dramafilm med originaltiteln Bande á part av Jean-Luc Godard. Handlar om två killar och en tjej som bestämmer sig för att råna en förmögen dam på pengar. 

Detta är en "Nya vågen"-film som var "ny" på sin tid men som i dag enligt min mening inte har så mycket att ge som filmupplevelse. Romanen av Dolores Hitchens som filmen baseras på kan säkert ge upphov till en spännande thriller, men det här är varken en thriller eller en tankeväckande dramafilm. Det känns som om några unga grabbar gjorde en film för att ha något att göra, och det var väl ungefär så Nya Vågen uppstod också. Hela filmen andas dessutom en känsla av existensiell meningslöshet och därmed moralisk anarki.

På plussidan har vi trovärdigt skådespel och en uppmaning att gå ut och göra film för sjutton.

Cool är också scenen där gänget oförhappandes dansar på en restaurang. Kanske tog den lika lång tid att repetera som hela övriga filmen? Lite kuriosa är att Quentin Tarantinos filmbolag heter Band Apart, samt att han inspirerats av just danscenen i den här filmen när han gjorde Pulp Fiction. Men det gör inte Band á part bättre. Två P:n av fem.

P P